But I will hold on hope and I won't let you choke on the noose around your neck

Jag är slut. Verkligen körd, body and soul allt. Det enda jag vill göra den här kvällen är att lyssna på mumford & sons vilket får mig att känna mig som något av en hillbilly.

Det är bara några dagar kvar på det här året. Ett år som har fört oss nämre, tagit oss längre bort. Bortom allt hopp och tillbaka igen. 2011 har förändrat allt till det bättre.

Men note to self, fortfarande lika dumlojal som 2010. Om inte mera.
Fortfarande lika lost.

Jag kanske inte ska vara den som går halvvägs, helvägs, jorden runt för att bevisa något för mitt fjortonåriga gamla jag som fick sitt ego skadat. Vem vet, 2012 kanske blir året då jag växer upp?


Du stod mot väggen, någon knuffade mig och jag snubblade till i din riktning. Det var så vi hamnade där öga mot öga in the first place. Jag vet inte varför vi log som om vi kände varandra, varför det kändes som att vi hade ett internskämt mellan oss. Kanske för att vi körde samma goofy dans till den otroligt goofy musiken. Du var som tagen från västkusten 2008, med en mindre full version av mig och en mer vänligt sinnad danspartner den här gången. Vi blev vänner på tre sekunder. Tre sekunder senare var det back to reality. Du med ryggen mot väggen med ett AlexanderSkarsgårdhäng i vingaravglas, kostymbyxor och vita sneakers. Inte för att dom har med varandra att göra eller så. Nu kände vi inte varandra längre. Men det var tre bra sekunder där, och i det här livet så räknas sånt. 

(Övrig notering; Om klockan hade varit 22.22 så hade jag önskat mig killen med rösten i mumford&sons med en gitarr, en fårskinnsfäll och en sån där fjällstuga med öppen spis som jag tänker mig att dom har i typ norrland)  
 









Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0