Vad är min tystnad värd?


Kent sparar alltid det bästa till sist...

Har suttit och lyssnat igenom "en plats i solen". Jag vet inte varför jag inte hade så höga förväntningar på den här plattan. Det kändes som att den dök upp från ingenstans, som något som bara hade slängts ihop på alltför kort tid för att det skulle kunna resultera i något bra.

Men det blev något bra tycker jag ändå.

Jag behöver några fler lyssningar såklart, men jag har nog hunnit hitta en stor favorit som platsar bland 747, mannen i den vita hatten, ensammast i sverige, berg och dalvana. Låtar man bara aldrig riktigt tröttnar på.  Nästa låt att lägga till listan heter Passagerare  




Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort vart jag ska
Så jag flyter bara med
Glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag

Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
Nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting avgörande
Hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann



Work


Hemma från jobbet. Slutade för mindre än en timme sen. Sitter i systers lägenhet och börjar känna en viss antydan till magont.

Vilket kanske inte är så konstigt efter den här dagen :)
Stress Stress Stress Stress
Men jag älskar't =)

För mitt i all stress så hittar man ett enormt fokus. Man har ett mål, man kämpar som fan för att nå målet. Man vet precis vad man gör, varför man gör det man gör, planerar nästa steg.

Sen kommer man hem...
Och så är man bara alldeles vilsen igen.

Nä, jag ska ta en dusch nu. Jag har milkshake i håret o det känns väl inte alltför fräscht.

Besos :-*









Känslor, usch....



Vad är det som hela tiden saknas?

Jag sov dåligt inatt... dåligt är en underdrift. Jag sov inte ens. Eller jo, jag lyckades somna fem minuter innan klockan ringde. Så fem minuter lyckades jag slumra till.

Anledningen till min sömnlöshet stavas: Ångest

Men vart den kommer ifrån vet jag inte riktigt. Den är diffus.

Jag låg och oroade mig över att jag skulle upp och jobba. Bara en sån sak, jag gör inget annat än att jobba typ. Jobba, jobba, jobba. Varför hade jag helt plötsligt ångest över att jobba?? Jag gillar att jobba!

Den andra saken jag oroade mig över var att Jesper skulle dra till Jönköping. Seriöst, han ska va borta i två dar och jag höll på att freaka ungefär som om jag skulle bli världens mest ensamma och olyckliga människa om han åkte. 

Jag låg o tänkte "varför kan inte Jesper bara följa med mig till jobbet istället"

Vi som är vana vid att vara ifrån varandra i veckor. Och nu hade jag panik över två små ynkliga dagar? Jag förstår mig inte alls på mig själv just nu.


Vart är lyckoruset? "/
Jag saknar dig så jävla mycket





Och imorn börjar allting om igen...





Thinking of you


Jag tror att jag kan hålla på såhär i evigheter.

Skriva... radera...skriva....radera...

Det är nånting jag vill få sagt. Men jag vill inte att någon ska kunna höra de. Se de. Inte ens du.

Jo kanske du, de kanske är lika bra att få de sagt? Nej det är ändå för sent. Eller är de verkligen de? Jag har bara bestämt mig för att anta det.

Jag är en pessimist. Hoping for the best but expecting the worst. För jag HATAR att få mina förhoppningar och förväntningar grusade.

Det är lättare att bara ställa in sig på förlust direkt, och kanske bli positivt överraskad. Men även om jag förväntar mig att något dåligt ska hända så kan jag ju inte låta bli att hoppas på något bra.

Det där med att hoppet är det sista som överger... och det värsta är att jag kan va världens mest hoppfulla människa ever.

Det får mig att tänka på de där avsnittet av Greys anatomy (ja jag är besatt). De där avsnittet som handlade om att släppa taget.

Det jobbiga med att släppa taget är att man inte vet vad som finns runt hörnet. Tänk om du ger upp 30 sekunder för tidigt? 30 sekunder senare kanske räddningen är där?

Så jag vet inte. Jag är en sån där som tror att om 30 sekunder kommer nåt revolutionerande att inträffa.
Och då kommer jag va glad att jag inte gav upp.

1...2...3









Jag står aldrig still...


Så vad hände idag?

Jag och Victoria hade tänkt gå till körskolan runt niosnåret. Men de sket sig, eftersom det var tisdag och dom körde riskettan. De blev ändrade planer med en fika på Waynes. Det var iofs ganska skönt. Bara sitta o snacka skit över en chailatte är bra avslappning innan jobbet.

Sen jobbades de... åh vad de jobbades! De jobbades så mycket att jag inte ens kände hur mina fötter värkte efter gårdagen (som jag ju kan berätta om sen). Men när jag slutligen låste butiken o begav mig mot bussen så hann smärtan ifatt mig.

Usch va ont de gjorde! Vi snackar bortskavda hälar, misshandlade lilltår och vad som kändes som ett nedtrampat fotvalv till följd av mina platta ballerinor. Jag måste sluta ha nya skor hela tiden. Det är fan inte vettigt! Att konstant hålla på o gå in massa olika shoes. Hur som helst.

Vad tror du de första jag gör när jag kommer hem är då? Jo jag råkar tappa ett trasigt glas på min tå :S Blodet sprutade o stänkte ner väggarna typ!!! nej nu överdriver jag, men de gjorde faktiskt så jävla ont.

Och jag var bara tvungen att säga de.
Tyck synd om mig nu :)


Jag kanske stannar här och skriver
fast jag längtar bort
och du vill att jag ska lämna
men vi säger aldrig nåt
du försöker ställa mig mot väggen
men jag står aldrig still
för jag tror att livet just har börjat
och det blir vad jag gör det till

/melissa horn- tyck synd om mig nu


Saknarey



RSS 2.0